Kategori: 5. Allmän kommentar

Kostråden-dödar-typ2-diabetiker – långsamt

Ni kanske också lagt märke till den utmärkta webbsidan NOSUGARADDED.SE med pregnanta och pålästa avslöjanden och påpekanden om den bedrägliga värld vi lever i.

Speciellt klarspråkad är Lars Lindbloms inlägg med rubriken som ovan: ”http://nosugaradded.se/kostraden-dodar-typ2-diabetiker-langsamt”

Jag har hittills bara kunnat instämma i det som sägs på sidan.

BRAVO!

Mats

Minska insulindosen farligt?

Det otroliga har hänt: En professor, tillika ordförande i Barndiabetesfonden reagerade på följande insändare av Erik Lindquist i Kramfors i Tidningen Ångemanland (www.allehanda.se):
http://www.allehanda.se/opinion/insandare/ifragasatter-landstingets-kostrad-till-diabetiker
med följande inlägg:
http://www.allehanda.se/opinion/debatt/att-minska-insulindoserna-kan-bli-livsfarligt
och fick berättigad kritik för sin kunksapnivå av en annan insändare:
http://www.allehanda.se/opinion/insandare/skrammande-daligt-insatt
samt ett relevant påpekande:
www.allehanda.se/opinion/insandare/positivt-for-alla-att-minska-blodsockersvangningarna
med ännu en replik av Erik Lindquist:
http://www.allehanda.se/opinion/insandare/lagt-intresse-for-kostens-betydelse

Kostdoktorn fick nys om det hela och genererade en livlig diskussion om det hela, inklusive en kommentar av professorn i fråga (Prof.Ludvigsson) samt Kostdoktorns motkomemntar:
http://www.kostdoktorn.se/ar-det-livsfarligt-diabetiker-att-kunna-minska-sina-insulindoser/comment-page-0#comment-378094
Chockerande läsning alltihop!!

Det hela illustrerar vår bedrövliga sjukvård med rader av professorer som ådagalägger upprörande brister i de
ämnen som är grunden till deras resp. professorstitel (exvis. Rössner och Marcus)

Tack Gode Gud för Annika Dahlkvist, Lars-Erik Litsfeldt, Uffe Ravnskov, Björn Hammarsköld, Ralf Sundberg och
Google för att ni räddat mitt liv!

Mats

Hur många miljoner kan landstingen spara med LCHF?

Min gode vän Erik Lindquist i mitt gamla landsting Västernorrland
har lyckat med konststycket att få en relevant insändare införd
i gammelmedia (tidningen Ångermanland/Allehanda):

http://www.allehanda.se/opinion/insandare/ifragasatter-landstingets-kostrad-till-diabetiker

För den late/jäktade/bekväme ser den ut så här:

INSÄNDARE i Tidningen Ångermanland (TÅ)
——————————————————————————————————-
Öppet brev till landstingsledningen:

Landstinget köper årligen in insulin till kolhydratintoleranta (diabetiker) i länet för 36 miljoner.
Till detta kommer kostnad för injektionsnålar, tablettmedicinering, teststickor med mera.

Då jag på nära håll följt en av dessa kolhydratintoleranta som genom att ändra sin kost,
i strid med de rekommendationer dietisten får ge, nu reducerat sin vikt och kunnat minska
sin insulindosering med en tredjedel, inser jag att jag upptäckt en besparingspotential på
mer än 12 miljoner per år! Hur många vårdplatser eller sköterskor skulle det räcka till?

Innan insulinet var uppfunnet fick den som fått sockersjuka, som det då kallades,
kostrådet ”undvik kolhydrater så överlever du längre”. Dietisten får inte rekommendera
en lågkolhydratkost av skälet att det inte finns några långsiktiga studier som visar att
den fungerar. Detta innebär i så fall att då det visat sig i långsiktiga studier att den
lågfettkost man rekommenderar saknar effekt, borde man inte få rekommendera den alls.
SBU har till och med konstaterat att dagens kostråd ”saknar vetenskaplig evidens”.
Vad får dietisten i så fall rekommendera?
Nu kommer ni säkert att gömma er bakom att ni är bundna till att följa de rekommendationer
som kommer från Livsmedelsverket och Socialstyrelsen.
I så fall undrar jag om ni inte kan tänka själva och, om ni ser att det finns utrymme för
förbättringar av både folkhälsa och landstingets ekonomi, göra något åt saken?
Jag menar inte att ni ska börja forska själva, men landstinget är med i SKL, Sveriges kommuner
och landsting, som är en tung aktör och som skulle kunna kräva att man genomför en ordentlig
kostforskning samt gör en översyn av de nuvarande kostråden.
På tal om kostråd, de senaste ”Kostråd för diabetiker” jag läste och som delades ut på en vårdcentral,
var inte upptryckt av landstinget utan av en läkemedelstillverkare. Det känns lite som att landstinget
”satt räven som vakt i hönshuset”, för det är väl rimligt att anta att det är viktigare för en
läkemedelstillverkare är att få sälja medicin än att rekommendera folk en kost som gör att man
slipper medicinen?
Då den nuvarande landstingsledningen uppenbarligen är alltför okunnig/ointresserad/ovillig/
självupptagen/bekväm (stryk det som inte är tillämpligt) för att göra något åt saken, är det är min
fromma förhoppning att vi efter höstens val får en ny landstingsledning som bättre tar sitt ansvar
för allas vår hälsa och landstingets ekonomi.

Erik Lindquist
——————————————————————————————————–

Omräknat till alla landsting i Sverige skulle istället för ‘endast’ 12 miljoner c:a 500 miljoner kunna sparas.
Kostnaderna för de dyra och onödiga medicinerna, för att inte tala om de många gånger betydligt högre följdkostnaderna som hjärtinfarkt, stroke, blindhet och amputationer.
Lidande och livskvalitetsförluster saknar hittills mått och värde i kronor.

Med säkerhet kan många, många miljarder per år sparas, vilket skulle kunna användas till fler vårdplatser, fler sköterskor resp. högre löner.

Mats J C Wiman
Frisk diabetiker

Det är kolhydrater, stupid!!

Det är inte sockret!!

LCHF vinner terräng och dinosaurierna får det svårare och svårare när de försöker marginalisera LCHF.
Ändå tycker jag att det hela går för långsamt.
En huvudorsak är den begreppsförvirring som lögnaktighet, ignorans, omedvetenhet och helt enkelt slentrian skapat:

”Vi måste se upp med sockret”

”Ja men jag äter ju inte socker”. Saken är klar: ”Jag behöver inte göra något. Livet leker!” (och bukspottkörteln fungerar).

”Jag älskar bröd, pasta, potatis, ris, öl och läsk och behöver väl inte ändra mitt liv.”

Jag var den här personen för 10 år sedan för jag begrep inte att kolhydrater blir till socker när matsmältningen är färdig.
På så sätt slet jag ut min inslulinproducerande bukspottkörtel, gick upp i vikt och fick diagnosen Diabetes Typ 2 1998.
Tack vare Annika Dahlqvist, Lars_Erik Litsfelt, Uffe Ravnskov m.fl. lyckades jag 2008 befria mig ur dödens/vårdens käftar och börja leva ett friskt medicinfritt liv med ett lågt och jämt blodsocker tack vare att jag begrep att minimering av kolhydrater är hemligheten.
Kolhydrater behöver man nämligen inte, som många i sin okunnighet tror

Så, alla LCHF-vänner: Sluta tala om socker, börja tala om kolhydrater så att fler fattar galoppen, går ner i vikt, mår bättre och inte blir diabetiker!

Är läkare onda?

Kanske inte, men man undrar ju.

Vi har väl alla den föreställningen att en läkare står eller vill stå i människornas tjänst och att han/hon har som innersta önskan att hjälpa människor att bli friska, förbli friska eller – ännu bättre – hjälpa dem att inte bli sjuka.
När man som diabetiker under 15 år upplevt hur sjukvården uppfyller denna höga och av alla officiellt omfattade målsättning blir man först förvirrad och undrande och gradvis vred över att de faktiska förhållandena där läkarna genom sin – som man upplever det – brist på empati, kompetens och engagemang inte verkar bry sig om huruvida deras behandling ger önskat resultat eller ej.
Att behndlingen av diabetes kostar 30-40 miljarder PER ÅR skulle möjligen(?) vara acceptabelt om den gav ett positivt resultat men det är ju det som den inte gör. Den enda undersökning som gjorts (Läkartidningen 1998) visade tvärtom att av nydiagnosticerade åldersdiabetiker hade inom 5 år 40 % dött.
Om så är borde man ju fråga sig om behandlingen inte borde ändras.
När så inte sker borde ju varje läkare – tycker man – som har med diabetesbehandling att göra säga sig: ”Det är något fel med vår behandling”.
Det gör emellertid inte läkarna. Kan då läkare vara goda eller är de rent av onda?

Speciellt onda verkar de vara när biverkningsfri behandling tillbakavisas som icke varande förenlig med ”vetenskap och beprövad erfarenhet” trots att behandlingen bevisligen leder till det av alla önskade resultatet.
Är då läkarna onda, dumma eller fega? Dessa brutala frågor ställs inte bara av undertecknad. Historien är full av förhållanden där sådana frågor har varit relevanta att ställa.
Paradexemplet är den österrikiske läkaren Ignaz Semmelweis som under mitten av artonhundratalet med enkla metoder visade att läkare och sjukvårdsperonal som rörde sig mellan olika patientgrupper på ett sjukhus (i hans fall mellan obduktionsavdelningar och barnbördssalar) sänkte dödligheten hos barnaföderskor med 98 % FÖRUTSATT ATT de tvättade händerna mellan avdelningarna.
Denna bevisade effekt av åtgärden överbevisade mot all förmodan inte det medicinska etablissemanget (framförallt professorer och s.k. experter) utan det dröjde 40 år innan Semmelweis upptäckt accepterades och fick sin praktiska användning.
Precis detsamma utspelar sig för närvarande inför våra ögon när det gäller behandling av diabetes.

Man känner sedan 150 år till att:
a) Kolhydrater höjer blodsockret.
b) Det höjda blodsockret får bukspottkörteln att utsöndra inslulin.
c) Det utlösta insulinet blockerar förbränningen av fett.
d) Om cellerna har blivit resistenta mot att med insulinets hjälp förbränna sockret förblir sockret i blodet
permanent högt, d.v.s. sjukdomen Diabetes Typ 2(åldersdiabetes) inträder.

Intelligenta människor, inte nödvändigtvis läkare eller forskare, har då upptäckt en biverkningsfri metod som med framgång praktiserats av tusentals, kanske hundratusentals människor.
Metoden är enkel: Avlägsna eller minimera det som bygger högt blodsocker, d.v.s. kolhydrater, så uppstår inte diabetes och dessutom förbränns fettet, vikten minskas och den lägre vikten bibehålls utan större ansträngning.

Läkarnas reaktion: Man fortsätter med sina verkningslösa piller och förment livräddande insulinsprutor, väl medvetna om att metoden inte fungerar.
”Naturalförloppet” kallar man det, sjukvårdens kanske grymmaste begrepp!

Man predikar i själva verket detta ’hopplöshetens evangelium’ vilket man vet leder till neuropati, ev. amputation av fötter och ben, ev. sockerinducerad hjärt- eller hjärninfarkt (stroke) och ofta en förtida död.

Ger detta en bild av goda människor med hög ambition??
Knappast. En del kanske vill använda sin intelligens men vågar inte göra det eftersom de vet att det kan hota deras legitimation och därigenom deras inkomst, position och möjlighet till profitabla biinkomster och andra industrifinansierade förmåner.
Godhet och troheten mot yrkets höga målsättning förblir därför inte det dominerande intrycket av landets läkare. Tvärtom blir det bestående intrycket att patienten kommer i andra hand – systembetingat!

Är denna artikel ett angrepp på hela läkarkåren? JA, det är det och ett medvetet angrepp.
Varje yrkesgrupp, speciellt en med sådan hög status som läkarna, har ett ansvar för att hålla rent i sitt eget hus,
d.v.s. internt debattera och rätta de hemska resultat man producerar.
Överordnade myndigheter som socialstyrelse och socialminister gör det ju inte!!

Denna artikel är först publicerad på http://www.FriskaDiabetiker.se
Som Nr 2 efter artikeln ”Är läkare dumma?”

Mats J C Wiman
Frisk diabetiker
Mats@FriskaDiabetiker,se
0478-1011

Förtigande av alternativa behandlingar gör diabetiker sjukare

Sjukvården bryter mot lagen när man inte informerar diabetiker om LCHF-kost

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ska vård och behandling utföras och genomföras i samråd med patienten: ”När det finns flera behandlingsalternativ skall landstinget ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Kostnaden för behandlingen skall framstå som befogad.”

Sjukvården bryter helt klart mot denna lag:

Patienten ges inget val eftersom:

Patienten inte kan välja därför att alternativen förtigs
Patienten varnas istället för alternativ, som han eller hon själv informerat sig om (t.ex. lågkolhydrat kost, s.k. LCHF-kost).
Patienten upplyses inte ens om vad som förorsakar övervikt och diabetes utan beljugs med ovetenskapliga myter som t.ex. att mättat fett gör människor feta och att det är farligt för hjärta och hjärna.
De värsta kolportörerna av dessa myter är de som är utsedda att just hjälpa patienter att gå ned i vikt och minimera risken för diabetesskador, nämligen dietister och diabetessköterskor samt inte minst de s.k. kost-och övervikts-‘experterna’ på livsmedelsverket.
Kostnaden för LCHF-behandlingen är NOLL kronor, vilket inte är fallet med kostnaden för insulin-sprutor diabetesmedicin, blodfetts- och blodtryckssänkande piller med ty åtföljande kostander för kontrollmätningar för att inte tala om ögonmätningar, amputationer, hjärt- och kärloperationer och åtgädande av andra följdskador.

Att just de som ska hjälpa istället stjälper är outhärdligt och skrämmande. Prestige och jäv samt dålig uppdatering med modern kunskap verkar vara den enda förklaringen till denna hantering från myndigheternas sida: ”Ät den mat ni blir feta/sjuka av”

Den medicinska sjukvården verkar vara en herrelös byråkrati som kostar c:a 250 miljarder per år (diabetikervården c:a 30 miljarder) och ändå inte löser sin uppgift, nämligen att bekämpa och bota de välfärdssjukdomar som håller på att förstöra människorna, t.ex. diabetes, hjärt-och kärlsjukdomar, cancer, Alzheimer m.fl.

Jag och många, många tiotusental överviktiga och diabetiker är lyckliga nog att inte ha lyssnat på sjukvårdens ovetenskapliga och grymma råd utan har i stället lyssnat på modiga, kunniga fritänkande forskare, läkare och autodidakter som insett att de hittillsvarande behandlingsalternativen inte bara är värdelösa utan bygger på myter som genererats av livsmedels-, läkemedels-och sjukvårdsindustrins manipulation av politiker, sjukvårdsbyråkrater och läkare.

Mats Wiman
Diabetiker Typ 2 1998-2008, numera frisk.
0478-10111

Ursprungligen publicerad den 2011-10-26 15:10 på Newsmill

Statinparadoxen

Som många av er vet leder diabetesblodsocker (HbA1c > 5,6) till ett absolut krav på att man måste äta statiner (Simvastatin, Lipitor etc) för att sänka kolesterolnivån. Sambandet framstår fortfarande som helt oklart.
Jag tackade nej eftersom jag vet hur dåligt jag mår av statiner. Läkaren surnade till ordentligt över denna min fräckhet och behövde c:a 1 år för att mildra sin inställning till mig.

Jag hittade följande underhållande video som illustrerar den sjuka logiken bakom statinförskrivning:

Mats
0478-10111